Jag har ofta funderat på vad det är som faktiskt skiljer en chef som bara pekar med hela handen från en ledare som får ett helt team att vilja springa den där extra milen tillsammans. Under min karriär har jag sett otaliga exempel på både och men det var först när jag själv klev in i den intensiva bubblan som en ugl innebär som bitarna verkligen började falla på plats. Det handlar om en upplevelsebaserad resa där man under en arbetsvecka skalas av sina titlar och statusmarkörer för att istället möta sig själv och andra på ett djupare plan. I början kändes det ovant och kanske en smula skrämmande att sitta i ett rum med främlingar och bara navigera genom de sociala processer som uppstår när en grupp ska finna sin form. Men det är just i det där osäkra mellanrummet som den verkliga magin uppstår och där jag lärde mig att ledarskap i grunden handlar om relationer snarare än om administrativa teknikaliteter.
Gruppens dolda kraft
När vi samlades på den där avskilda kursgården långt ifrån kontorets surrande kaffemaskiner och ständiga notiser visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av min ugl. Det blev snabbt tydligt att kursledarna inte var där för att hålla långa föreläsningar eller rita upp komplexa modeller på en whiteboard utan snarare för att skapa en trygg arena där vi själva fick göra jobbet. Vi kastades in i uppgifter där vi tvingades samarbeta under tidspress och det dröjde inte länge innan de olika personligheterna i rummet började skava mot varandra. Det är fascinerande att se hur snabbt en grupp går igenom olika faser av artighet och konflikt för att slutligen landa i en fas av hög effektivitet och ömsesidig tillit. Jag insåg att jag ofta har en tendens att vilja lösa problem för snabbt istället för att faktiskt lyssna in vad de andra i gruppen behöver bidra med för att vi ska nå målet tillsammans.
Ledarskap börjar alltid med förmågan att leda sig själv och förstå hur man påverkar energin i rummet.
Denna insikt har varit helt avgörande för mitt sätt att arbeta idag eftersom jag har blivit mycket mer uppmärksam på de underliggande strömningarna i ett team. Genom att ha upplevt hur en ugl fungerar i praktiken kan jag nu identifiera när en grupp befinner sig i en konfliktsituation och förstå att det faktiskt är en nödvändig del av utvecklingen snarare än ett misslyckande. Det handlar om att våga stanna kvar i det svåra och lita på att processen bär framåt om vi bara vågar vara ärliga mot varandra. Den här typen av lärande går inte att läsa sig till i en bok utan det måste upplevas i kroppen för att det verkligen ska sätta sig i ryggraden och förändra ens beteende på sikt.
Spegelbilden i feedback
En av de mest utmanande men också mest givande delarna av veckan var när vi började arbeta systematiskt med att ge och ta emot feedback. I min vardag är jag van vid ganska ytliga kommentarer eller rent resultatinriktade utvärderingar men här blev spegelbilden mycket skarpare än så. Att höra hur de andra deltagarna upplevde min närvaro och mitt sätt att kommunicera under vår ugl var som att få en helt ny karta över mitt eget beteende. Det fanns stunder då sanningen sved lite men tack vare den trygga stämning vi hade byggt upp kändes det aldrig som kritik utan snarare som en gåva. Jag upptäckte att min vilja att vara alla till lags ibland tolkades som otydlighet och att jag genom att vara rakare faktiskt skapar mer trygghet för de människor jag leder.
Ledarskapets nya horisont
När jag väl lämnade kursgården och återvände till min ordinarie arbetsplats kände jag mig märkligt nog både trött och full av energi på samma gång. Jag hade med mig verktyg som var betydligt vassare än de jag hade när jag kom dit och jag märkte snabbt att mitt sätt att kommunicera med mina kollegor förändrades. Att ha gått en ugl gav mig modet att bjuda in till mer sårbara samtal och att faktiskt efterfråga feedback i min egen ledarroll på ett helt nytt sätt. Det handlar inte om att bli en perfekt människa utan om att bli en mer autentisk ledare som vågar vara mänsklig inför sina medarbetare. Jag tror att vi behöver mer av det här i det moderna arbetslivet där allt ofta ska gå så fort och där de mänskliga behoven ibland glöms bort i jakten på nästa kvartalsrapport.
Idag ser jag på ledarskap som en ständigt pågående process av lärande och reflektion där jag varje dag försöker dra nytta av de lärdomar jag fick under min vecka med ugl. Det har gett mig en större fördragsamhet inför andras beteenden och en djupare förståelse för att varje individ bär på sin egen unika historia och sina egna drivkrafter. Genom att fokusera på att bygga tillit och skapa en miljö där det är tillåtet att göra fel har jag sett hur mitt team har blomstrat och tagit mer eget ansvar än tidigare. Det är en fantastisk resa att vara med på och jag är oerhört tacksam för att jag gav mig själv chansen att stanna upp och verkligen utforska vad det innebär att vara en ledare som gör skillnad på riktigt. Det handlar om att våga titta inåt för att kunna leda utåt med kraft och hjärta.